Sagan om Isfolket

Jag gråter ästan alltid när det händer nåt sorgligt i böcker eller film.

Från websidan:

http://dan.larp.se/isfolket/index.html

Längtan
Kolgrim föds. Tengel orkar inte längre. Han vill inte gå en rond till mot det onda arvet utan går i stället hem till Silja. Hon frågar hur Sunniva klarade födseln och Tengel ljuger för henne. Sunniva mår bra och barnet är välartat. Silje blir lycklig och Tengel tar upp en vinflaska till rummet. Där sitter de på sin ålders höst och dricker till lite och kryper sen ner hos varandra. Ruset från vinet och ett narkotiskt preparat gör att Tengel, strax innan han dör av giftet i vinet, tror att det är han är fyrtio år tillbaks i tiden och att det är den unga Silje som ligger hos honom. Barnen hittar dem döda nästa morgon.
Den Ensamme
Mikael Lind är den perfekte tragiske figuren. När den gamle Are ligger för döden i tron att Tarald fortfarande lever och den älskade sonsonen kommer och lägger sig brevid honom, dödligt förgiftad, och tar hans hand så att de ska kunna dö samman, då är Isfolketsagan som bäst. Men han ÖVERLEVER!!!! Jag gråter vid den scenen och blir alltid lika upprörd för att han lever. I stället för att bli den tragiske figuren han skulle vara lever han så att han blir en glad gammal gubbe på Mörby som inte fyller någon funktion överhuvudtaget. Hans nedtecknande av historierna kunde någon annan ha gjort, t.ex. Mattias.
Galgdockan
Den gamla Villemo vaknar på morgonen och finner att livskamraten Dominic, 78 år gammal, inte har stigit upp. När hon inser att det är för att han är död hamnar hon i en slags trance där det enda hon kan säga är att de ju skulle dö samman och att han har lurat henne. Till slut lyckas hon övertyga sig själv om att han är i Norge och iklädd morgonrock trotsar hon vinterkylan för att gå från Mörby till Gråstensholm. Hon kommer en bra bit innan hon faller och dör av kyla och utmattning i snöblasket. Den här scenen är oerhört gripande, trots att Villemo genast tas om hand av andehären.
Heikes död
Jag har aldrig gillat Heikesagan men jag kunde ändå inte låta bli att gråta när Heike dog, trots att han också tas om hand av andehären.

Det där är 3 av dom gpnger som jag gråter, men jag är ganska känslig så jag gråter typ i varenda bok.. men när Villemo och Dominic dör, störtbörja jag.! Jag läser fortfarade några scener ut Blodshämnd medans jag typ läser(som just nu) Drakens tänder..

VI har alla våra favoriter Jag tror jag har börjat bli mer vänligt inställd mot Heike efter senare genomläsningar. Han är dock lite för mycket Bamse för min smak.

när tengel ljuger om födelsen för silje

Från websidan:

http://dan.larp.se/isfolket/index.html

Längtan
Kolgrim föds. Tengel orkar inte längre. Han vill inte gå en rond till mot det onda arvet utan går i stället hem till Silja. Hon frågar hur Sunniva klarade födseln och Tengel ljuger för henne. Sunniva mår bra och barnet är välartat. Silje blir lycklig och Tengel tar upp en vinflaska till rummet. Där sitter de på sin ålders höst och dricker till lite och kryper sen ner hos varandra. Ruset från vinet och ett narkotiskt preparat gör att Tengel, strax innan han dör av giftet i vinet, tror att det är han är fyrtio år tillbaks i tiden och att det är den unga Silje som ligger hos honom. Barnen hittar dem döda nästa morgon.
Den Ensamme
Mikael Lind är den perfekte tragiske figuren. När den gamle Are ligger för döden i tron att Tarald fortfarande lever och den älskade sonsonen kommer och lägger sig brevid honom, dödligt förgiftad, och tar hans hand så att de ska kunna dö samman, då är Isfolketsagan som bäst. Men han ÖVERLEVER!!!! Jag gråter vid den scenen och blir alltid lika upprörd för att han lever. I stället för att bli den tragiske figuren han skulle vara lever han så att han blir en glad gammal gubbe på Mörby som inte fyller någon funktion överhuvudtaget. Hans nedtecknande av historierna kunde någon annan ha gjort, t.ex. Mattias.
Galgdockan
Den gamla Villemo vaknar på morgonen och finner att livskamraten Dominic, 78 år gammal, inte har stigit upp. När hon inser att det är för att han är död hamnar hon i en slags trance där det enda hon kan säga är att de ju skulle dö samman och att han har lurat henne. Till slut lyckas hon övertyga sig själv om att han är i Norge och iklädd morgonrock trotsar hon vinterkylan för att gå från Mörby till Gråstensholm. Hon kommer en bra bit innan hon faller och dör av kyla och utmattning i snöblasket. Den här scenen är oerhört gripande, trots att Villemo genast tas om hand av andehären.
Heikes död
Jag har aldrig gillat Heikesagan men jag kunde ändå inte låta bli att gråta när Heike dog, trots att han också tas om hand av andehären.